Nu har jag tänkt igen

2009-06-21 @ 00:12:36

Jag kom in i en del av min vecka då jag börjar tänka djupt igen, funderat på psykologi. Det är jag blivit riktigt intresserad av den senaste tiden av mitt liv, jag vet varför. Men säger inte det här :) En bra anleding.
Jag har undrat mkt hur mitt liv påverkat mig idag, hur min bakgrund och min uppfostran påverkar. Kolla utvecklingspsykologi, hur traumatiska händelser påverkar omedvetet mig och min vardag.
Jag har ofta börjat tänka på andra, innan tänkte jag mest bara på mig själv, gör det mycket nu med. Men jag har minskat det mycket. Jag tänker ofta när någon är sur: Stackarn, har säkert haft en jobbig dag. Eller om jag ser ett fyllo på stan tänker jag inte "jävla äckel" bara, utan mest varför han/hon blev alkis.
Jag tror det är viktigt att man gör det, mitt humör tillexempel går ofta ut över folk i min närhet utan att jag tänker på det.

Jag funderar än på utvecklingspsykologin, har mina fobier kommit från något? Har min rädsla för höjd och mörker, ensamhet, kommit från något? Vart skapades rädslorna? För de kommer ju inte fram av sig självt, det är inget jag intalar mig, jag bara vet att jag kommer få det om jag går hem en mörknatt, men jag bestämmer inte över det.

Sen kommer vi till motivationspsykologi, att man bara styrs efter sina behov. Jag var sån innan jag började se var folk har i sina "ryggsäckar" med omedvetna rädslor och beteenden. Innan gick allt efter mig, jag gjorde allt för att få det jag ville ha och det jag behövde. Jag var som ett spädbarn, skrek när jag inte fick mat, skrek när jag var rädd eller inte kunde sova, inte ens brydde mig om att personen jag skrek på själv ville sova. Dåliga exempel, men för att reflektera till spädbarn.

Sen mitt emellan allt detta då man var i tonåren och fortfarande hänger kvar uppkom försvarsmekanismer, då skyddade jag mig med allt för att slippa få skullden, komma ifrån ngt jag ville göra eller vad som. Förneka sanningen.

Sen har vi den underbara socialpsykologin, som uppkommer i ungdomen, tonåren, you name it. Man ska hitta sig själv, identiteten osv. Den är inte slut för mig än, jag vet fortfarande inte vem jag är, vart jag ska eller vad jag vill. Okej, den sista var ett dåligt exempel, jag vet vad jag vill. Jag når ofta de jag vill, men vill:et kan vara någon annans eller vad någon annan fått mig till. Vissa människor kommer mig nära in på livet och hjälper mig med detta vill:et.
Hur man ser på sig själv? Det svåraste jag visste och vet är att beskriva mig själv och andra människor. Hur gör man det? Uttrycker känslor är inte min starka sida, men jag känner igen känslor.
Jag vet hur jag ser mig själv, jag vet hur jag ser min omvärld, men jag kan inte beskriva det. Kan man tycka om sig själv, men ändå vara svag i sig själv och inte våga allt? Skillnad på självbild och självförtroende.
Har det med Detet, Jaget och Överjaget?
Jag tror det. Kände igen mig så väl när min lärare pratade om det, sjukt illa. Som att ha djävulen på ena axlen och änglen på andra och jag i mitten och balansera det.

Ja, man vet inte. Men såhär tror jag det är. Jag tror att psykologin har med allt att göra, jag tror mycket på ödet, men efter att ödet slagit till slår psykologin in.


Kommentarer
Skriv en liten kommentar nu snygging
Vad heter du?
Kom ihåg mig?

Din mail här: (publiceras ej)

Addressen till din blogg:

Skriv vad du har på hjärtat:

Trackback