Fundering

2009-06-15 @ 11:30:02
Jag fick en tankeställare för ett tag, sen kompis berättade var personer hon träffat i sitt liv påverkat så mycket. Började då fundera på hur folk påverkat mig och gjort mig till den jag är. Jag vet att ett par stycken har påverkat mig mer än andra. Så jag har tänkt att berätta det lite för er.. Jag nämner inga vid namn eftersom det är en del elaka saker men också mycket bra.

Den första är faktiskt min första kärlek, jag lärde mig att det i livet finns en punkt då inget kan göra en ledsen, allt var verkligen en dans på rosor. Jag har upplevt det en gång i livet, den kärleken var verkligen speciell inte som någon annan, det var den alldra första. Han fick mig att känna att jag var speciell och att det jag kände inte var bortkasstat utan var besvarat.
Att någon jag tyckte var så snygg, snäll och rolig tyckte samma sak om mig, jag fick inte ihop det både för mitt dåliga självförtroende och mitt blyga jag. Men som jag nämnde var jag för blyg, vi var tillsammans ett tag och för att jag var rädd att bli dumpad så gjorde jag slut på ett elakt sätt osv. Ville bara därifrån för att rädda mig själv.
Idag pratar vi knappt med varandra men jag kommer aldrig glömma den killen, aldrig. Detta hände väll i 8onde klass eller något liknande.

Nästa person, en tjej som jag gjorde mycket rackartyg med, hon lärde mig massa nya saker när vi gick i lågstadiet, vi åt chips på rasterna, rymde från skolgården in till kiosken och var på andra ställen vi inte fick, vi retade syslöjdsläraren till hon kallade på rektorn, jag gjorde allt utom det jag skulle.
Nu när jag ser på det efteråt var det nog bara för att få vara någon, hade inte mycket kompisar. Men denna tjejen lät mig aldrig vara ensam, vi hade varandra och hade galet roligt.
Sen när vi tillslut var starka nog tillsammans så retade vi dom som var mer utrfrysta än mig, rent av riktigt mobbade och sparkade på dom, eller en person var det.
Vi gjorde hennes liv till ett rent helvette kan jag tänka mig, alla vreds mot henne mkt pga. oss. Men vi gjorde nog det egetligen bara för att vi var svaga själva och inte hade något att göra, inte pga av den personen.

Sen i 6an eller ngt så träffade jag en kille som jag blev bra kompis med, där insåg jag hur roligt det var med killkompisar, att de var mer ironiska och hade roligare humor. Sen att deras stora intresse var mitt kön förstörde kanske lite ibland pga. att jag inte var intresserad av dom alls och inte av att kolla på andra tjejer heller. Så jag var med killarna själva för att slippa höra deras skryt med andra killar och allt annat killar gjorde ihop som vi tjejer i den åldern inte fick vara med att göra.
Men den killen var min första bästa killkompis, vi hade alltid riktigt roligt och han visade mig grejer jag aldrig sett förut, jag kollade hans bror mecka med sin moped, jag fick tillomed åka med, tyckte det var hur roligt som helst. Sen började vi busa på andra nivåer än med ovanstående person. Vi sköt med luftpistoler på fåglar och körde moped i skogen tills vi blev stannade av en stor sten och flög av.
Han var också en av anledningarna till mitt hemskt dåliga självförtroende, han visade mig hur fula tjejer kunde vara, han visade hur de andra snackade skit om mig, sa vad de sa, berättade allt jag berättade för honom för att han var intresserad av min vän osv. osv. osv. Han var grymt snäll och tröstade mig när vi var själva, men så fort en kompis var där eller någon annan så kände han mig inte.

När jag började högstadiet lärde jag mig av en person att styrkan som finns inombords är starkare än att kunna slå hårdast. Hon var stark och slogs en del, hon var jätte tuff och alla var rädda för henne, innan jag började i hennes klass förvarnades jag. Passa dig för henne osv. Jag var livrädd, men med tiden och vi stod ute och pratade lite, så såg jag hur svag hon var inombords, skärde sig och haft en skit jobbig uppväxt. Vi pratade mycket och vi förstod varandra.
Jag lärde mig att inte dömma hunden efter sin päls.
Jag hade två tjejer i klassen jag umgicks mest med, vi hade alltid jätte roligt, en av dem var stark inombords, starkt självförtroende och lät ingen trycka ner henne. Hon hade det svårt pga att folk ville trycka ner henne, bara för att hon var så stark i sig själv.
Den andra lärde mig mycket att man bryr sig om sina vänner, hur mycket det betyder att fråga hur man mår, att man väntar på varandra när vi låste skåpen och inte gick i förväg till matsalen. Allt, hon var ödmjukhetens och vännernas vän.

Sen lärde jag känna en tjej innan högstadiet, men det var inte fören då som vår vänskap blommade, vi hade alltid roligt, hon lär mig rymma från allt jag tyckte var hemskt, tråkigt och det jag var rädd för. Det var med henne jag träffade min första kärlek som jag berättade om längst upp.
Vi sprang runt i regn och skuttade och skrattade, låg i vattenpölare utanför skolan, vi jagade killar när vi upptäkte att de fanns, vi blev det man kallar, hemskt att säga det, fjortisar. Vi hade galet roligt den tiden av vårat liv.
Vi grät, skrattade och var arga ihop. Med henne kunde jag rymma ifrån allt, min bakgrund och mitt utanförskap i lågstadiet. Hon fick liv i mig igen, vi umgicks varje dag om inte mer.
Sen kom ett blakslag. Vi blev ovänner, jag har brevet kvar än idag där hon bad om ursäkt.
Vi är bästa vänner än idag och jag kommer aldrig sluta älska den tjejen. Även om vi har svårt båda två att öppna oss och prata med varandra så kan vi tillsammans komma ifrån det sorgliga och ledsamma.

Hjälp nu började det bli långt, men jag har ett par personer till som kom senare i livet som påverkat mig mest.

Jag träffade ett par killar till efter den första, men inget var som då. Jag var blyg och vågade inte träffa dom, hade alltid dåliga bortförklaringar och gömde mig från allt som hade med det könet att göra. Jag var kompis med dem, men så fort de kom för nära så sprang jag. Ville verkligen inget med dom, inget.
Jag blev kär, sen så fort de blev för mkt så sket jag i det. Tror säkert det hände 4 gånger iaf. De blev alltid jätte sårade, det tog lika hårt på mig, men jag vågade inte, inte ett skit vågade jag. Ville bara rymma.

Sen kom en kille som gjorde att jag nästan kände mig likadan, han var inte på och ville slänga sig på mig. Vi träffades första gången ochknappt tittade på varandra, men vi kände det, direkt.
Sen började vi prata mer och mer, aldrig på telefon. Jag hade hittat ngn som var lika blyg och ny på detta som jag. Det var meningen att jag skulle hitta en sån kille.
Vi träffades random och min kompis var tillsammans med hans kompis så de ville verkligen ha ihop oss. Om det inte var för alla våra vänner hade vi bangat båda två.
Jag minns vår första kyss, jag minns den fortfarande och jag har guldfiskminne. Sen började han bli tuffare än jag, han tvingade mig att pussa honom innan jag gick, annars fick jag inte gå. Så jag pussade han sen sprang jag ut ur rummet och flög på fjärilar. Jag var så blyg att jag inte vågade berätta för mina föräldrar att jag träffade killar så han fick släppa mig med sin moped ngr hus bort och så stod vi och pratade fast jag var sen hem, vågade inte säga att jag skulle gå och inte hur jag skulle säga hejdå. Stod där och tänkte under hela samtalet, ska jag krama honom? eller tillomed pussa honom?
Sen blev vi tillsammans och umgicks varje dag, fanns inte en dag då vi inte pratade och jag var kär. Jätte kär. Han gjorde mig till en helt ny person, jag kommer aldrig bli som jag var innan jag träffade honom. Nu vågar jag prata så folk hör, jag vågar ta för mig och jag vågar träffa killar. Det gjorde jag inte innan, jag var så svag i mig själv. Kommer aldrig kunna tacka honom nog för att han lärde mig det.  Aldrig.
Sen slutade allt i katastrof för att jag träffade en annan, fattade då inte vad jag kastade bort och det var då mitt kärleksliv gick stupade.

Jag hittade sedan alkoholen som var det som hjälpte mig mycket för att våga göra saker, men till 90% var det den killen som hjälpte mig med den svåra delen.

Vill inte nämna alla personer här, alla kan läsa det och jag tror att vissa har jag så mkt hat för att jag inte vill skriva det här.

Sen träffade jag en kille genom ett svin som jag var tillsammans med, den killen jag lärde känna har visat mig vad glädje är. Han fick mig att ligga på marken och skratta, han fick mig alltid lycklig. Så kan man säga om många, men han kan få det än idag, fast vi inte träffas ofta, när vi väl träffas kan jag skratta tills tårarna rinner.

Påtal om killen jag var tillsammans med, han har lärt mig mycket, mer dåligt än bra tror jag.
blä.

Sen har lärt känna en person som verkligen har fått mig att känna alla känslor på samma gång. Jag vet själv inte hur det är möjligt, men så är det verkligen.
Glad, ledsen, kär, arg. Allt på samma gång, vet liksom inte om jag ska skratta eller gråta när vi umgås. Han som jag kan säga att det är, en han, har lärt mig mkt fast han nog själv inte vet om det.
Innan såg jag allt konkret, svart på vitt, antingen eller. Nu förstår jag folk, hur de har de egentligen, att de finns något bakom deras ansiktisuttryck, hur lätt det är att fejka ett leende.
Innan, för en tid sen handlade allt om den här killen för mig, längtade efter ett telefonsamtal, ett sms eller vad som helst. Jag minns hur ledsen jag var när du glömt att ringa eller att du inte hört av dig på någon timme. Allt kul vi pratat om. Jag minns hur du såg på mig att jag var ledsen, du verkade bry dig.
Men nu litar du inte ens på mig och så fort jag försöker berätta något så verkar du inte ens lyssna.
Du är än personen som jag pratde med hela natten men snart är nog det borta, tror inte jag är den för dig som jag var innan.

Sen en tjej som jag känner att jag alltid kan ringa om något händer, hon kommer alltid i mina ögon vara min bästa vän, hur sällan vi än pratar eller umgås vi finns vi för varandra. jag hoppas och tror att det är så i hennes ögon med. Vi har nu nästan varsitt håll och sitt egna, men ändå så finns i mina tankar ofta.

Det är så mkt personen som betyder mkt för mig idag och lärt mig så mycket grejer. Men jag vet inte vart jag ska börja. Här är dom som påverkat mig mest som jag kan på papper säga vad som gjort dem speciella.

Kommentarer
Postat av: Herrn

Vilket utlägg alla borde göra en sån! =) Rörande minst sagt! Du har god självinsikt, du vet hur människor påverkar dig runtomkring dig. Jag skulle aldrig kunna skriva sådär precist hur människor runtomkring mig påverkat mig, för kommer inte ihåg det. Den där killen du pratar om, han kommer aldrig glömma dig. =)

2009-06-15 @ 12:38:25
Skriv en liten kommentar nu snygging
Vad heter du?
Kom ihåg mig?

Din mail här: (publiceras ej)

Addressen till din blogg:

Skriv vad du har på hjärtat:

Trackback