emmö.

jag blev väldigt glad i fredags för samtalet av Linda, tack. Verkligen.
Men de flesta jag känner vet att jag har svårt att öppna mig, blir fel, missupfattning och kan inte förklara. Har känslor som jag inte kan beskriva, eller förklara hur en person är. Kärlek, vänskap, familj, minnen. You name it. Att förklara varför jag har rädslor för vissa saker, eller varför jag har känslor för en person eller varför jag blir sur för vissa grejer. Jag kan inte förklara, jag vet inte. När jag är nere är det oftast så mycket jag är ledsen för att jag inte vet vart jag ska börja eller så tror jag inte att någon förstår. Prata med någon som aldrig varit deprimerad och säg att du inte orkar upp ur sängen, det finns inte. Har man inte varit med om en sak eller eller en händelse så kan man inte ha medkänsla för det.
Därför öppnar jag mig inte för vissa, vill inte ha reaktionen, okej, vill ha råd som jag kan följa eller bara prata med en person som bara lyssnar och förstår.
Därför jag tappat mycket vänner med, för jag inte kan vara seriös speciellt ofta, allvar och viktiga samtal är inte min starka sida. men jag har mina dagar och kan lyssna på andra, men jag tar emot mycket och ger inte speciellt mkt, då tröttnar folk, tyvär..
Nu står jag vid en korsning med många utvägar, men jag ser inte slutet på någon väg. Är den ljus, mörk, lång, krokig eller rent av uppförsbacke? (stavning?)
Ja, jag vet inte och det är jobbigt och just nu kan jag bara prata teoretiskt, vill ha hjälp praktiskt och det kan ingen hjälpa mig med, jag vet en. Men bläaee, jag tror jag vet och jag förstår.