emmö.

Jag kan inte säga att livet är underbart med dig, fast jag är kär i dig.
Jag kan inte säga att livet utan dig varit bättre, det hade nog bara blivit värre.
För utan dig i mitt liv, jag vet inte. Det låter så hemskt, du är min vardag, du är mina tankar, du är mina drömmar och du är mina problem.

Detta är den jobbiga delen av kärlek som jag trodde jag skulle slippa igen. Jag ville inte träffa dig för att jag visste att detta skulle hända. Men du kan genom en komplimang eller en god gärning förändra hela min tillvaro till det bättre. Det är helt sjukt, du kan få mig på det sämsta humöret, arg, ledsen och förvirrad. Men från det kan du göra mig till den gladaste, galnaste och käraste på nolltid. Det känns så konstigt att en annan person kan påverka mig så mycket.

Jag vet att hoppet är ute, jag vet att det är slut med allt. Jag vet, jag har insett det också. Men jag kan hantera det, jag kan se dig utan att behöva röra, jag kan prata med dig utan att börja gråta. För det är mer än det, jag är inte bara kär, det är så jävla mycket mer.

Du är som en bästa vän till mig, även om det ibland är du som får mig förvirrad och ledsen är du den som faktiskt kan trösta mig bäst av alla mina vänner. Du gör det inte längre, men du har gjort det.

Den sista meningen är nästan hela sanningen, det är vad som håller mig kvar just nu. Det är den du var innan, den personen jag blev kär i. För just nu, allvarligt, känner jag inte dig. Men jag vet att den killen jag började prata med finns där inne, den tacksamma, generösa, omtänksamma. Jag vet att du har haft det jobbigt, men du är inte ensam om det.

Jag skäms inte för att säga det, jag är kär i dig och jag älskar dig. Men du dör ut för mig just nu, sakta men säkert så försvinner du i min värld även om du fortfarande sen 4 månader tillbaka varit hela min värld. Det gör så jävla ont, men ännu ondare att du inte förstår det och att det inte är samma sak om mig i dina ögon.

Jag  vill inte vara den desperata tjejen som aldrig ger upp och låter dig vara, för när jag vill något har jag svårt att släppa det. Jag försöker hålla ett mellanting, men det är en sjuk balansgång när du är min vän. Andreas gjorde jag slut med, nu förstår jag vilken sjuk sitts han satt i när han inte ville träffa mig när vi gjorde slut. Jag förstår hur han tänkte NU, väldigt sent. Men äntligen förstår jag hans handlingar.
Vi kan umgås idag ute på krogen eller bland andra vänner, men det kommer heller aldrig bli som förr.

Är det meningen att kärlek som är det finaste här på jorden ska förstöra mellan så många människor?

Jag tror jag ger upp den skiten snart, insett att kärlek kanske inte är något för mig trotts allt, jag har försökt nu och fått avvisning, därför ger jag upp. Orkar inte ta upp en jakt när jag vet att det är kört? Bättre att ge upp än att förlora.