emmö.

Men jag måste skriva av mig.

Jag klarar inte av att sitta tyst och bara le ibland, vissa saker gör mig så jävla arg och besviken.

Det är lättare för mig att lämna saker om jag får skriva av mig på min blogg.

Den är till för mig så alla andra som inte bryr sig om mig behöver inte läsa min blogg.

Jag skiter faktiskt i vilket.

Min blogg, mitt liv.

.

Jag är bara så sjukt trött på att ta massa skit,

jag är snäll och ger dig chans på jävla chans,

jag har varit en skit med, men det finns så mycket, jag har sårat dig en eller två gånger.

Vart börjar min lista, det finns så många grejer som gör att min bägare rinner över.

Mina känslor för dig kommer antagligen alltid vara där, men till slut står man vid vågskålen.

Väger de dåliga sidorna tyngre än de snälla? Är det värt allt jävla jobb?

Ibland vet jag inte, tror inte du läser detta ändå. Antagligen inte.

Orkar inte prata om detta med någon för ingen förstår, och för vet varför och jag förstår det.

Blir bara jobbigt att prata om det för ingen annan än vi kan ge något svar.

Ska jag behöva skrika och gråta eller vara arg för att få en respons.

.

Vissa grejer kan jag inte släppa, jag släpper det, men det hänger kvar i din lista över saker du har gjort.

De försvinner inte ur mitt minne för att jag förlåtit dig.

I 4 dagar har jag knappt hört ett ord av dig, knappt.

Klockan 18 har du hört av dig med ett sms, åkt och tränat sen åkt hem, lite prat på msn, sen är tvn intressantare.

Svarar inte på mina sms, ignorerar dom, tvn är mkt roligare, sen utan ett jävla sms eller en signal på mobilen så har du gått och lagt dig.

Nej blä.

Så jävla jobbigt allt.

Känns som att chanserna för att rädda något just nu är långt borta.

Men just nu kämpar jag, men inte du och nu ger jag upp.

VI får se om du ens bryr dig, kanske hittat något roligare att göra.

Då är väll inte jag behövlig mer.

Eller så **ar*a* du bort ditt huvud.