emmö.

jag vet, jag är lätt road och en glad person. Till 90%.
När jag blir osäker och förvirrad så blir jag fjantig och impulsiv.
Jag säger dumma saker, jag hatar att inte veta vad som händer.
Så fort min väg framåt blir lite dimmig så stannar jag, min jävla tankeballong
slutar att fungera helt.
Säger massa dumma saker, sen när det blir klart igen börjar jag gå.
Då ser jag bakom mig sakerna jag gjorde när jag stod i dimman.
Då ångrar jag mig.
Jag har ett enormt självförtroende, men jag litar inte på andra människor.
Det är flera personer som förstört min tillit totalt.
Jag önskar folk förstod mig när jag hela tiden letar fel på människor,
eller inte letar fel, jag uppfattar ord och handlingar på mitt egna sätt.

Det är inte lätt det förstår jag, men det är inte personligt mot någon.
Absolut inte.
Så när jag står där i dimman litar jag inte på att någon hjälper mig ut,
bara tar tag i min hand och leder mig djupare in i dimman.
Fast jag får en blicken som säger att jag ska lita på personen och att han/hon verkligen visar
att jag är den bästa i världen.
Jag kan slänga ur mig så dumma saker i dimman då och kanske virra in mig själv värre fast jag fått hjälp av någon.

Man kan märka hur jag blivit sårad. Jag litar på tjejer och killar som är mina vänner.
De kan jag öppna mig för, de får en chans, fuckar de upp och förstör mitt förtroende så får de aldrig tillbaka det.
Om jag någon gång öppnar mig och de skrattar åt det eller inte lyssnar så öppnar jag mig inte igen.
Killar som jag får känslor för, stackare, de får kämpa för att jag ska lita på de.
Visst jag kan öppna mig för dem till viss del, säga vad jag tycker, men jag litar inte på deras ord. Säger de att de tycker om mig tror jag dom inte.
Det är helt sjukt.
Inte många som kommer mig nära inpå livet längre.
Nu ska jag sluta med detta tjaffset, ska ut och gå nu.
Hoppas någon fattar något av det jag skriver, skriver bara för mig själv.